torsdag 7 februari 2013

Om att inte vara tyst






Nu när debatten om mäns näthatande mot kvinnor går hög är det viktigt att påminnas också om alla de som inte är tysta och accepterar ojämlikhet.

Den 4 februari i år skulle Rosa Parks ha fyllt hundra år om hon hade levt.

En kvinna som förtjänar att uppmärksammas för sitt mod och kurage.
Och reflektera en stund över det, att det ska krävas mod och kurage, för att vägra resa sig upp och lämna sin sittplats till en vit man. Även om det är mer än femtio år sedan.


Klippt om bussresan från wikipedia: 
Händelsen på bussen utspelade sig i staden Montgomery i delstaten Alabama den 1 december 1955. Ombordstigningen för de svarta var en formell procedur: först löste man biljett framme hos chauffören, sedan steg man av bussen för att återigen stiga ombord genom dörren längst bak. Sittplatserna var indelade i två sektioner: en för vita passagerare och en annan för svarta. Det fanns särskilda regler som passagerarna var tvungna att åtlyda. Svarta fick inte sätta sig intill vita, inte ens om mittgången skilde dem åt. Om ingen sittplats var ledig för vita, var de svarta skyldiga att ge upp sin plats till den vites förmån.[1] Långt fler svarta än vita använde kollektivtransporten och det blev fort ont om platser för de svarta.