tisdag 16 oktober 2012

Ett barn

Lagom till morgonkaffet och morgontidningarna denna dag uppmärksammade jag att en vän till mig skrivit ett hjärtskärande inlägg på Facebook. Det handlade om att hans son blivit mobbad.

Väldigt många har reagerat precis som jag, med bestörtning och förtvivlan. Att unga människor kan vara så grymma mot varandra och att det kan pågå, rakt framför våra ögon.

Mobbning kan ta sig många olika uttryck men väldigt ofta är det så subtilt så det kan vara svårt för omgivningen att agera. Men för den som utsätts rispar det förstås självkänslan. Oavsett i vilken form mobbningen utförs. Det kan finnas hundratals kompisar som ställer upp mot ett par ynka mobbare, men det är ändå mobbarnas glåpord som biter sig kvar. Kanske för resten av livet.

Det här är en stark och klok familj som har utsatts och som lyckades sätta ord på händelserna, på ett vis så att vi alla känner oss berörda. För den här familjen är kampen inte alls över, men förhoppningsvis var det en väckarklocka för oss alla. Om att vi måste prata mer med våra barn om det här.

Från djupet av mitt hjärta så beklagar jag och sörjer vad den här familjen, och alla andra i liknande situation, har fått utstå. Men efter att ha pratat med dem så hoppas jag ändå innerligt att vi tillsammans kan vända det till något lärorikt. Och att deras son, i en framtid, kan tänka tillbaka på den här tiden med stolthet för vad han hade modet att åstadkomma. Och att han bidrog till att göra Sölvesborg något lite bättre och mänskligare.

Det är min önskan.