tisdag 14 februari 2012

I början på det livslånga lärandet

På insändarplats i lokaltidningarna har det i flera dagar diskuterats nödvändigheten av att föräldrar i olika utsträckning använder barnomsorg för sina barn. Framförallt har det handlat om de barn som har fått syskon eller då deras föräldrar blivit arbetslösa.

Ibland har jag hört vänner och bekanta som anser att det är onödigt att förskoleverksamhet erbjuds för dessa barn vars föräldrar alltså inte arbetar eller studerar. Jag har inga synpunkter på det och respekterar var och ens uppfattning.

Däremot gör det mig ledsen, när jag ser att även förskollärare (ej namngivna) skriver under på denna uppfattning.

Det innebär att de nedvärderar sin egen arbetsinsats och högskoleutbildning. Dessutom bidrar de till att skuldbelägga alla dessa föräldrar som lämnar sina barn med stort förtroende till förskolan.

När barnomsorg infördes en gång i tiden, då var det förmodligen så att det i första hand var barnpassning för att föräldrarna skulle förvärsarbeta.

Men idag är förskolan en del i det livslånga lärandet. En plats där barn från olika miljöer kan mötas och segregation motverkas. Därför arbetar högskoleutbildade pedagoger på våra förskolor. Därför är det så viktigt att dessa pedagoger erbjuds regelbunden kompetensutbildning. För de ska stimulera våra allra yngsta medborgare till en positiv utveckling.

Det är idag inte enbart barnpassning som erbjuds i Sveriges förskolor och familjedaghem. Det är pedagogisk verksamhet.

Alla håller inte helt med om nödvändigheten av detta. Det väljer varje barns föräldrar själv och frivilligt. Därför är inte förskolan obligatorisk. Det är ett erbjudande.

Men det är fult att skuldbelägga de föräldrar som vill att deras barn ska få ta del av denna pedagogiska verksamhet som att den finns för att föräldrarna ska få "egentid". Regeln om rätten till förskola för föräldralediga och arbetslösa är inte för föräldrarnas skull. Det är för barnens.

När jag lämnar min son på fotbollsträning är det ingen som anklagar mig (tror jag) för att jag egentligen bara vill ha en stund för mig själv. Eller för de barn som går i simskola, körsång eller någon annan aktivitet där man tar hjälp av de som bäst kan utveckla barnet.

Jag har heller aldrig hört någon som ifrågasätter att syskon ska låta bli att gå i förskoleklass när de får syskon (förskoleklass är också frivillig) eller om en förälder förlorar sitt arbete. De flesta menar nog att förskoleklassen är positiv för barnens utveckling.

De senaste dagarna har jag träffat flera föräldrar som känner sig utpekade och ledsna för att de inte vet om det är just deras förskollärare som syftar på just deras familj, när de ifrågasätter syftet med att lämna barnen i förskoleverksamhet.

Jag kan bara beklaga ifall det finns förskollärare som har den synen på sitt arbete och på barnen som finns i förskolan.

Men ni som ändå har en sådan uppfattning, kritisera inte föräldrarna - de lämnar sina älskade barn till er för att de har en övertygelse om att ni vill och kan stimulera barnets utveckling med hjälp av er erfarenhet och utbildning.