måndag 18 januari 2010

Ett stilla gråt

I dag när jag lämnade Johanna kom det några pojkar springandes:
"-Kom så ska vi titta på den konstiga bebisen".

Mitt hjärta stannade.
Jag tittade på pojken som uttryckte orden, han såg förväntansfull ut,
vad skulle jag göra, förmana honom?
Nej knappast.

Johanna svarade pojkarnas röster med ett stort leende.

Jag grät stilla i bilen när jag körde därifrån.
Inte för det han sa.
Han menade inget illa och hon är ju lite "konstig".

Men för att Johanna inte förstår.
För att hon förmodligen alltid kommer att tro gott om alla människor.

Och kanske le.

När andra skrattar åt henne, kommer hon att skratta med.