tisdag 11 augusti 2009

Visst gör det ont när knoppar brister

Den där tjocka och slemmiga och tunga sorgen som jag ständigt bär på,
ibland brister den ut,
aldrig totalt,
men som små knoppar som brister ut och visst fan gör det ont.

Men jag har lärt mig att de också vissnar ner,
de dör och försvinner och lämnar min kropp,
lite lättare.

Det ska skrivas en ansökan till Försäkringskassan, en ansökan om vårdnadsbidrag.
Och för dig som inte haft oturen att behöva ansöka om vårdnadsbidrag så kan du läsa här om vad det är.

Det går alltså ut på att man ska beskriva alla merkostnader man har på grund av sitt barns "funktionsnedsättning".

Man måste tänka noga, allt man räknar upp och får godkänt kan man få ersättning för,
tvättmedel för extra tvättar eftersom Johannas mage krånglar och blöjor läcker...
vispgrädde i maten för att Johanna ska gå upp i vikt...

Man ska också beskriva hur mycket mer tid man använder för sitt "funktionsnedsatta" barn.

Sen ska Försäkringskassan ringa hem och ifrågasätta och kontrollera om man verkligen har skrivit sanningen.

Jag påbörjade en ansökan. Men tröttnade.
Det blir för svårt.

Det är i och för sig inga problem med att räkna upp hennes svårigheter, våra vardagliga bekymmer, alla kroppsliga fel och alla läkarbesök.

Men jag skulle hellre vilja beskriva hur hennes gurglande skratt låter.
Eller hur blå hennes ögon är.

Eller varför inte hur det känns när hon borrar in sig med sin lilla kind och näsa vid min hals,
när hon vill mysa

Jag skulle vilja beskriva hennes ljuvliga doft.

Min flicka.

Jag skiter i ert jävla vårdbidrag!