söndag 22 mars 2009

Dotter saknad

Det är söndag morgon.
Alla barnen är utlånade, vi var på fest i går.
Det var bra.

M är i Ystad och spelar in Wallanderfilm.

Det är tyst i våra rum.

Doften av Johanna saknades i sovrummet i natt.
Och nu.

Jag har gråtit så mycket över denna dotter.
Det finns mycket gråt kvar.
Ändå gråter jag inte så mycket längre.
Det fastnar istället i bröstet, i en hård klump.

Jag väntar på att den ska explodera och försvinna, för alltid.
Kanske lämnar den en liten partikel kvar.
Ett litet grus.

Men den stora stenen måste snart explodera, den trycker på.
Expanderar.

Jag drömde om en dotter, om dans och sång och engagemang och barnbarn.
Jag vet inte hur det blir med något av det.
Nu kom visst en tår i alla fall.

Är det självömkan?
Eller vari består sorgen?

Johanna är ju glad.
Varför kan inte jag vara glad.

Självömkan är fult och kan förvandlas till bitterhet.
Det värsta känsloläget jag vet - tror jag.

Jag kör och hämtar min tös istället.
Jag behöver hennes doft.