torsdag 12 februari 2009

Särskolans SHOW

I måndags var Johanna på vägning och mätning:

7460 g
69 cm

Hon är fortfarande febrig och matt. Men i dag har vi fått äntligen fått några leende och tysta försök till skratt.

Jag är också krasslig.
Ludde är fortfarande febrig och i dag har även M drabbats av denna bistra förkylning.

Jag har för mycket att göra just nu men i helgen så avser jag att sova och kurera mig.
Inget annat!

I dag bröt vi bokslutsberedningen i två timmar för att politiker och tjänstemän skulle få tillfälle att se särskolans SHOW.

Jag kan inte beskriva hur bra det var.

Det var den största upplevelsen jag varit med om i den kategorin.
SÅ fantastiskt duktiga.

Åh vad jag önskar att fler hade sett och upplevt detta. Så många gränser som kunde ha sprängts.

För ett par år sedan var vi på väg att flytta särskolan till fina, tillgänglighetsanpassade lokaler, problemet - som gjorde att det inte kändes bra i magen - var att denna stora fina lokal låg tillsammans med ett äldreboende.

Jag tvekade. Till sist tog jag, det självklara beslutet. Nej. Ungdomar ska vara med ungdomar. Det blev ingen flytt till denna fina lokal.

Föräldrar och lärare blev upprörda. De kände sig snuvade på detta.
Jag fick försvara och förklara. Vi blev aldrig överens.

Men jag är glad i dag för att jag vågade ta det beslutet.
Ungdomar ska vara med andra ungdomar.
Barn ska vara med andra barn.
Inte med gamla.
Bara för att man råkar gå i SÄRskild skolform.
Vi ska arbeta inkluderat.

I dag vet jag inte hur jag skulle besluta.
Nu är jag själv förälder.

Som förälder vill jag skydda mitt barn i från allt det farliga.
Andra farliga vanliga barn.
Sådana som kanske skrattar och pekar.

Det är risk för att jag skulle lägga mina personliga känslor i ett sådant beslut.
Jag vill skydda Johanna.
Det kunde ha inneburit att hon skulle gömmas undan. Vid ett äldreboende.

Då hade jag en magkänsla som sa att det här är inte bra.
Det är inte bra med särskola tillsammans med äldreboende.
Allt fick ändras i sista stund.

Barn ska vara med barn.
Ungdomar med ungdomar.
Även de med funktionshinder.

Jag ber er förstå, alla besvikna föräldrar, att föräldrar som vill sitt barns bästa och som vill skydda sitt barn, ändå inte är den som ska få avgöra var skolan ska placeras.

När jag gick i lågstadiet så flyttade sär- träningsskolan in på min skola.
Vi vanliga barn tyckte att det var läskigt.
I matsalen byggdes det upp ett litet rum i rummet, tre väggar, där fick sär- träningsskolebarnen äta. Så att de inte skulle störa oss vanliga barn alltför mycket.
Vi kunde ju tycka att det var äckligt med deras dreglande bordsskick.

Suck.