söndag 20 april 2008

Den elaka barnläkaren

Så var vi då en riktig familj.

Vi hade kommit upp på BB, där sov vi ett par tre timmar, bebisflickan sa ingenting.
Hon bara låg där i sin genomskinliga plastvagn och fanns.
Plötsligt fanns hon.
Men hon tog ingen plats. Hon krävde inget.

I vanliga fall, fick vi veta, så tittar barnläkaren på bebisar som är ett dygn.
Men eftersom vår bebisflicka hade ett njurfel så skulle man titta till henne redan nu på förmiddagen, när hon endast var sex timmar.
Det lät bra.

Vi hasade oss in i rummet där alla stolta föräldrar låter barnläkaren beundra och bedöma sin nyfödda lilla bebis.
Den elaka barnläkaren tittade misstänksamt på vår bebisflicka och sa Aha...och Hmmm... Jaha... hon har en ås i pannan. En bensöm.

Det hade jag inte sett, nu såg jag det tydligt, en benås som gick från näsan och upp mot hjässan.

Så kunde det vara sa den elaka barnläkaren, och det var oftast helt ofarligt, det opereras med lätthet om det visar sig vara något problem. Men ibland, sa hon, om det uppträdde i samband med något ytterligare som inte blivit som det skulle, till exempel ett njurfel. Då kunde det vara tecken på något annat.
Något annat.

Jag som var full av oxytocinhormon, jag hörde vad hon sa, men förstod inte riktigt vad det betydde. Hon sa någonting om avvikande utseende, men frågade i nästa stund "Era andra barn kanske också ser ut så här, liknar hon sina syskon?"

Vi vet nu att Den elaka barnläkaren är väldigt duktig, och angelägen om att göra rätt, hon försöker lindra allt det svåra.
Men vi har bestämt oss.
Någon måste vara ond.
Det måste vara Någons fel.
Någon har blivit Den elaka barnläkaren.

Vi ogillar henne.
Vi vet att det är barnsligt.

Ibland får man reagera barnsligt.